30 oktober del 2
På bara två sekunder kan en hel dag förstöras. De fick jag känna på idag, om ni har läst blogginlägget nedanför så förstår ni vad jag snackar om. Nu på kvällen ca 8timmar senare efter händelsen kan jag fortfarande varken fatta eller glömma vad som skett. men de är inte så "onormal" heller att man inte bara kan glömma...jag får hela tiden upp bilder över vad som hände..bilder på hemska skrik..2 väskor..barn ståendes bara 2-3 meter ifrån..tunnelbana chaffisen..ja alla dessa skräckslagna ansikten...folket i första tunnelbana vagnen..sekunder-minuter efter allt..usch..tanken på anhöriga som måste/ska identifiera kroppen..räddnings personal som i princip plockar ihop rester av kroppen..usch nej jag vill helst slippa dessa tankar men jag kan inte undvika eller ignorera dem.
och som en till lite grejj.. samma linje 13 mot Ropsten blir jag tvungen att åka på måndag morgon när jag börjar praktiken igen,i nuläget känns de inte alls lockande..jag har panik inför de och massvis med rädsla som kryper inom mig..usch jag längtar inte! :´/
En till tanke som slår mig lite då och då är att när jag åker till "jobbet" så byter jag tunnelbana vid slussen och byter då till röda linjen mot Ropsten...alltid när jag byter t-bana försöker jag komma långt bak i den kommande t-banan, eftersom då kommer jag ut vid rätt uppgång sen när jag kliver av i karlaplan där min praktikplats "Tomte bageriet" ligger..hur som helst vad jag ville komma till är att jag stod i samma position som tjejen gjorde..och de är något skräckinjagande och hemskt..jag menar man tänk att man står där .ja men väntar på t-banan och har mp3 på..diggar lite åt musiken..tänker amen nu kommer den osså helt plöstligt hoppar en människa som bara stått brevid och precis som jag väntat på t-banan och bara kastar sig framför den...de känns så jävla sjukt, så jävla overkligt.... och sen jag menar vad tänker den personen när den läser hur många minuter de är kvar tills t-banan kommer?! " 4 minuter Ropsten" - "4 minuter kvar av mitt liv" ?! de känns helt sjukt...usch usch usch.
jag finner inga ord för detta som hände idag på t-centralen,jag hoppas bara på att jag verkligen aldrig aldrig får uppleva detta en gång till.
Ta hand om er alla där ute.
/tyzken
Den 30 oktober 2008
Hur som helst. På morgonen hade vi bestämt oss för att åka till Janas praktikplats, Tomtebageriet, för att hämta lite grejer som låg kvar sen förra fredan, och självklart för att hälsa på Linda och Jocke som är hennes arbetsledare. Så, när vi kom till T-centralen åkte vi upp till spår 3, tror jag, där linje 13 mot Ropsten går. Vi går upp för trapporna och småpratar, ser Hagsätra stå inne på ena spåret och Mörby Centrum på andra. Vi fortsätter gå längre bak på perongen för att kunna sitta långt bak på tåget när det kom. Det skulle gå om 7minuter. För lång tid för att stå och vänta, vi sätter oss därför på en bänk så långt bak som möjligt. Sitter där och småpratar lite om hur bra gårdagen var, ser Mörby Centrum åka förbi... 3minuter kvar tills Ropsten ska gå. 2minuter. 1minut.
1 minut och 2 sekunder senare dör T-centralen, allt stannar och blir tyst. Alla på perongen har hört det. skriken....dunsarna..... hjulen under tunnelbanan som tvärstannar. Kvar på perongen står två väskor, en röd liten handväska och en lite större svart bag utan ägare.
-Fy fan, fan, nån hoppade. säger jag utan att tänka på det.
Chock, illamående, tankar, rädsla. Jag och Jana går bort mot den andra uppgången mot Sergels torg. Ingen säger något, kan inte säga något, för chockade.... och mår illa. Utanför spärrarna sätter vi oss i trappan som går upp mot Drottninggatan. Fortfarande tysta, kan inte prata, inte tänka klart. Tittar bort mot skyltarna ovanför spärrarna det står fortfarande "13 Ropsten 8vagnar". Det kommer inget tåg efter det, för T-centralen har dött.
Varken jag eller Jana kände tjejen, men det spelar ingen roll. Det är svårt att samla alla känslor och tankar, men bilderna och ljuden, framför allt ljudet av hennes skrik, dom spelas upp om och om igen. Tankar på hennes anhöriga, tankar på personer som såg mer än vi gjorde, bland annat en grupp dagisbarn.... Tankar på människorna som måste ta hand om det som finns kvar av tjejen. Tankar på varför man tvingar sig själv, anhöriga och som vi; helt utomstående till något så hemskt och fruktansvärt. Det finns inget svar, ingen förklaring, bara stor tomhet trots att det inte gällde en själv.
Äntligen är den här! Apornas planet!
Nej skämt å' sido. vi startade väl den här bloggen för att ha någon form av gemnsam...dagbok? nej, men typ. kul grej typ. själv tycker jag det ska bli intressant och se hur många läsare vi kommer ha... hmm... jag gissar på 2 i genomsnitt per månad. WOHOOO! fett poppis :)
Nu sitter älsklingen bredvid och är fett less på det jag skrivt så jag får väl tacka för att jag fick skriva första stycket i denna, mycket spännande blogg, och lämna över tagnentbordet till dig älskling :)
Fast älskling har mensvärk och är därför inte på humör att skriva så ni får hålla ut lite till. vem vet ikväll kanske det finns ute!
Lev väl och glöm för fan inte läsa vår blogg!
/Feetch
