Dagen efter vår 1-årsdag. Vi vaknade på morgonen på vandrarhemmet af Chaplin städade rummet lite snabbt och bestämde oss för att ta en promenad från Skeppsholmen till t-banestationen Kungsträdgården. Sagt och gjort, vi tog en mysig promenad i det gråa, kalla höstvädret. Även om det är när och gå från kungsträdgården till T-centralen så ville vi åka från kungsträdgården bara för att själva stationen Kungsträdgården är så snygg och coolt gjord, dessutom var det kallt ute.

Hur som helst. På morgonen hade vi bestämt oss för att åka till Janas praktikplats, Tomtebageriet, för att hämta lite grejer som låg kvar sen förra fredan, och självklart för att hälsa på Linda och Jocke som är hennes arbetsledare. Så, när vi kom till T-centralen åkte vi upp till spår 3, tror jag, där linje 13 mot Ropsten går. Vi går upp för trapporna och småpratar, ser Hagsätra stå inne på ena spåret och Mörby Centrum på andra. Vi fortsätter gå längre bak på perongen för att kunna sitta långt bak på tåget när det kom. Det skulle gå om 7minuter. För lång tid för att stå och vänta, vi sätter oss därför på en bänk så långt bak som möjligt. Sitter där och småpratar lite om hur bra gårdagen var, ser Mörby Centrum åka förbi... 3minuter kvar tills Ropsten ska gå. 2minuter. 1minut.

1 minut och 2 sekunder senare dör T-centralen, allt stannar och blir tyst. Alla på perongen har hört det. skriken....dunsarna..... hjulen under tunnelbanan som tvärstannar. Kvar på perongen står två väskor, en röd liten handväska och en lite större svart bag utan ägare.  

-Fy fan, fan, nån hoppade. säger jag utan att tänka på det.
 
Chock, illamående, tankar, rädsla. Jag och Jana går bort mot den andra uppgången mot Sergels torg. Ingen säger något, kan inte säga något, för chockade.... och mår illa. Utanför spärrarna sätter vi oss i trappan som går upp mot Drottninggatan. Fortfarande tysta, kan inte prata, inte tänka klart. Tittar bort mot skyltarna ovanför spärrarna det står fortfarande "13 Ropsten 8vagnar". Det kommer inget tåg efter det, för T-centralen har dött.


Varken jag eller Jana kände tjejen, men det spelar ingen roll. Det är svårt att samla alla känslor och tankar, men bilderna och ljuden, framför allt ljudet av hennes skrik, dom spelas upp om och om igen. Tankar på hennes anhöriga, tankar på personer som såg mer än vi gjorde, bland annat en grupp dagisbarn.... Tankar på människorna som måste ta hand om det som finns kvar av tjejen. Tankar på varför man tvingar sig själv, anhöriga och som vi; helt utomstående till något så hemskt och fruktansvärt. Det finns inget svar, ingen förklaring, bara stor tomhet trots att det inte gällde en själv.